Rådhuset
Adress: Storgatan 53
Arkitekt: F. O. Lindström
År: 1890
Rådhuset i Umeå ligger strax intill den plats där
stadens första rådhus byggdes på 1600-talet,
men den nuvarande byggnaden uppfördes efter stadsbranden
1888. Vid grundläggningen i juni 1890 talades i högstämda
ordalag om att den markerade den officiella invigningen av "det
nya Umeås uppståndelse ur gruset af det gamla".
Vid återuppbyggnaden efter branden fick Umeå sin
förste stadsarkitekt, Fredrik Olaus Lindström, en
välutbildad yrkesman med många års praktik
i Stockholm bakom sig. Efter förslag från honom fick
rådhuset i den nya stadsplanen en framträdande placering
uppe på älvsbrinken med sin huvudfasad mot älven
i söder. Lindström fick också i uppdrag att
rita själva byggnaden. Han gav då denna fasad ett
representativt och värdigt utseende, men tack vare den
breda höga trappgaveln och de många tornen av olika
modeller ger fasaden samtidigt ett festligt och omväxlande
intryck. Till detta bidrar också färgspelet mellan
väggytornas röda fasadtegel, och den ljusa sandstenen
i fönsteromfattningar, portaler och andra detaljer. På
många ställen i fasaden tvangs man av sparsamhetsskäl
att använda billigare material, bland annat gjutjärn
som ströks med oljefärg i sandstenens ljusgula ton.
1800-talets arkitekter var specialister på arkitekturhistoria
och hämtade gärna motiv från andra tiders byggnadskonst
till sina byggnader. Lindströms förebilder för
rådhuset i Umeå är att söka i den holländska
renässansstilen, som till skillnad från den italienska
renässansen tillät varierande fönsterstorlekar
och viss asymmetri. Den var därför lämplig att
använda för en byggnad med så många olika
funktioner som ett rådhus.
Rådhuset innehöll nämligen inte bara stadsfullmäktigesal
och tjänstelokaler för stadens administration. Hela
den västra delen var från början reserverad
för rättsväsendet med polisstation och finkor
i bottenvåningen samt rättssal i övervåningen.
Den västra fasaden hade också ett passande strängt
och stramt utseende jämfört med den södra. För
att förstärka detta intryck skulle en skulptur framställande
Justitia, Rättvisan, placeras i en nisch över den
nu igensatt ingången. Detta förverkligades inte,
utan nischen står ännu tom.
I bottenvåningen fanns dessutom telegrafstation och postkontor,
och i källarvåningen låg auktionskammaren,
men någon feststal som den i det nedbrunna rådhuset
inreddes inte det nya.
Idag används rådhuset främst som restaurang
och möteslokal. En hiss har installerats mot fasaden i
norr för att öka tillgängligheten.
Litteraturtips:
Signe Hasso, Inte än (Stockholm 1988), s. 68 ff.
Sven Ingemar Olofsson, Umeå stads historia 1888-1972 (Umeå
1972), s. 58 (bild) och 583-589 (om arkitekten)